Sådär. Nu är nya bloggen äntligen färdigmeckad. Ni är några stycken som undrat var jag blivit av. Här är svaret. :-) Eftersom jag inte bara är nomad i verkliga livet, utan även online, så har jag nu flyttat till nya domänen mariakatarina.se.

Införde användarregistrering här för några månader sedan, men nu har jag sparat om ännu fler inlägg som privata - och jag planerar att även i fortsättningen skilja ordentligt på publikt och privat innehåll. Är mån om min integritet, hur konstigt det än kan låta när jag ändå valt att fläka ut mig såhär online i mer än tio år. Framförallt är jag mån om mina närstående - de har ju faktiskt inte valt att fläka ut sig.

Vem får då registrera sig? Svaret är att vi måste absolut inte känna varandra och jag kommer inte vara nitisk, utan det handlar mer om att jag vill veta vem som läser vissa inlägg.

Observera att ni som var registrerade här på virrig.se tyvärr måste göra om proceduren och registrera er igen.

Ända tills nu har jag dock grämt mig över en sak, och det är att jag aldrig fick säga hej då till pappa, eller berätta för honom hur mycket jag älskade honom en sista gång. Men vet ni? Jag har kommit fram att det är omöjligt att få till ett sista farväl av någon som betyder så oerhört mycket, det hade jag inte klarat då, och inte idag. Inte heller är det möjligt att för en sista gång säga “jag älskar dig” - Jag hade ändå velat säga det igen, och igen, och igen. Det gör jag också, och innerst inne vet jag att han hör.

Klicka dit och läs, mycket fint inlägg.

Stay put.